https://weburn.kb.se/eod_best/eod/9350/NLS19A079350.pdf

DRÖMMARNE.

 Allegretto.

Stilla på himlen molnen segla,
Likasom svanors skimrande tåg.
Lindar och alar tyst sig spegla
Djupt i den klara, glänsande våg.
Midsommarnattens doftande slöja
Höljer de sköna nejderna re'n,
Vänliga drömmar spejande dröja,
Lekande tyst, i fullmånans sken.

 Più Vivo.

De till dalens hyddor smyga
Gonom mörka lindars vakt:
När förbi de lätta flyga,
Sluter blomman kalkens prakt.
Sagta, att ej slumrarn väcka,
Blott som englar, ej som troll,
För att fröjda, ej förskräcka,
Spridas de åt skiljda håll.

 Adagio.

Till den gamles bädd de gå,
Der i tysta ringar stå,
Hålla minnen för hans själ,
Minnen, dem han sagt farväl.
Gamla krigarn för sin lama arm i strid,
Gumman drömmer om sin ungdomstid.
Till den gamles bädd etc.

 Allegretto.

Ännu en dröm,
Skämtande, öm,
Genom den dunkla, tigande qvällen,
Smyger så lätt
Fram till dess bädd,
Hennes, den slumrande flickans i cellen.
Narrar de böljande ljusbruna lockar
Fram undan natthufvans snöhvita fängsel,
Då, uti smyg,
Aningen blyg
Letar sig fram trotts båd' reglar och stängsel.
Dock, stör hennes ro ej; låt vågorna slå
Sagta ändå!
Ja! må blott slumra och drömma hon få!

 Vivace.

Och andra drömmar gå,
Att ljufva barnet smeka;
Kring sängens kant de stå
Och med den lilla leka.
Och nya skänker gossen får,
På gården hästen sadlad står,
Den lilla ryttarn redan
På gångaren sig svingar.
Till bergslottets skyhöga topp
Nu styr han sitt flygande lopp
I galopp.
Men som han hinner bergets slott
Han svindlar — dock på englavingar
Sjunker, och i rosor blott.

 Lento assai.

Vid sin lampa tänkarn somnat,
Trött af tviflens dunkla split,
När den djerfva tanken domnat,
Smyger drömmen sagta dit.
Hemmets nejder le så blida,
Ljus och öppen kyrkan står —
Vid sin fromma moders sida
Dit, ett lyckligt barn han går.

 Allegro.

Lärkan i skyn
Står öfver byn;
Redan en ärla
Trippar så snällt,
Fogeln så gällt
Sjunger i skogen.
Blommorna små
Darrande stå;
Daggdroppens pärla
Glänser som guld,
Solen så huld
Ler öfver dal'n.
Med den lätta morgondimman
Jagas alla drömmar bort,
Skingras villan, ljuf och kort.
”Hvad har du drömt?”
Frågar man,
”Det har jag glömt”
Svarar man,
Men en och ann’
Kanske ock fann
Drömmen så sann.

 Larghetto.

Med en barnbön på sin mund
Har nu den lärde vaknat,
Och tyst sig rör i hjertats grund
Den tro, hvars frid han saknat.
Lifvets taflor sig om dagen
För vårt vakna öga te,
Dock, dess dunkla grund, om natten,
Kunna vi i drömmen se.
Ljufva bilder! Underbart
J talen till vårt sinne;
Snabb är edra villors fart,
Och flygtigt edert minne.
Hela lifvet är kanske en dröm,
Hvars töckensky skall skingras snart.

    STOCKHOLM,
J A. Walldén, 1851.

’ RIGHT SINGLE QUOTATION MARK
 — em dash