DHÖMMARWE. Allegr eito. Stilla pä himlen molnen segla, - Likasom svanors skimrande tåg. Lindar och alar tyst sig spegla Djupt i den klara, glänsande våg. Midsommarnattens doftande slöja Höljer de sköna nejderna re;n, Vänliga drömmar spejande dröja, Lekande tyst, i fullmånans sken. Piu Vivo. De till dalens hyddor smyga honom mörka lindars vakt : När förbi de lätta ilyga, Sluter blomman kalkens prakt. Sagta, att ej slumrarn väcka. Blott som englar, ej som troll, För att fröjda, ej förskräcka, Spridas de åt skiljda håll. Adagio. Till den gamles bädd de gäå, Der i tysta ringar stå, Hålla minnen för hans själ, Minnen, dem han sagt farväl. Gamla krigarn för sin lama arm i strid, Gumman drömmer om sin ungdomstid. Till den gamles bädd', etc. Allv.gr ello. Ännu en dröm, Skämtande, öm, Genom den dunkla, tigande qvällen, Smyger så lätt Fram till dess bädd, Hennes, den slumrande flickans i cellen. Narrar de böljande ljusbruna lockar Fram undan natthufvans snöhvita fängsel, Då, uti smyg, Aningen blyg Letar sig fram trötts båd’ regiar och stängsel. Dock, stör hennes ro ej 5 lät vågorna slå Sagta ändå! Ja! må blott slumra och drömma hon få! Vivace. Och andra drömmar gå, Att ljufva barnet smeka 5 Kring sängens kant de stå Och med den lilla leka. Och nya skänker gossen får, På gården hästen sadlad står, Den lilla ryttarn redan På gångaren sig svingar. Till bergslottels skyhöga topp Nu styr han sitt flygande lopp i galopp. Men som han hinner bergets slott Han svindlar — dock på englavingar Sjunker, och i rosor blott. Len to as sa i. Vid sin lampa tänkarn somnat. Trött af tviflens dunkla split, När den djerfva tanken domnat, Smyger drömmen sagta dit. Hemmets nejder le så blida, Ljus och öppen kyrkan står — Vid sin fromma moders sida Dit, ett lyckligt barn han går. A lie g ro. Lärkan i skyn Står öfver byn; Redan en ärla Trippar så snällt, Fogeln så gällt Sjunger i skogen. Blommorna små Darrande stå; Daggdroppens pärla Glänser som guld, Solen så huld Ler öfver *dal’n« Med den lätta morgondimman Jagas alla drömmar bort, Skingras villan, ljut' och kort. ”Hvad har du drömt?” Frågar man, ”Det har jag glömt” Svarar man, Men en och ann’ Kanske ock fabri Drömmen så sann. Largh et lo. Med en barnbön på sin mund Har nu den lärde vaknat, Och tyst sig rör i hjertats grund Den trö, hvars lrid han saknat. Lifvets tallor sig om dagen För vårt vakna öga te, Dock, dess dunkla grund, om natten, Kunna vi i drömmen se. Ljufva bilder! Underbart j talen till vårt sinne; Snabb är edra villors fart, Och flygtigt edert minne. Hela lifvet är kanske en dröm, Hvars töckensky skall skingras snart. STOCKHOLM, J A. Walldén, 1851.